YRKE: HUSTRU

- När Fru Karlström fick nog 

Just det här året hade hon däremot fått kämpa mer än vanligt för att hålla tillbaks den bitska tonen som var på väg ur hennes mun när hon svarat på hans frågor. Medan Prosten hastigt ursäktat sig för att bege sig till hemlighuset, hade Anna fått syn på den slitna boken som han lämnat kvar på köksbordet. Där kunde hon läsa hur han med slarvig handstil hade antecknat: “Anna Karlström - Yrke: Hustru.”

Anna knöt näven i kjolstyget. Var det verkligen allt hon hade till sitt namn och person? Var det så eftervärlden skulle komma ihåg henne? Som "Hustru Karlström" vars enda funktion och värde låg i att vara en kvinna som tillhörde en man - Mästerlotsen Johan Karlström.  

Att det var hon som lagade segel, hanterade alla lotsförfrågningar och räddade hushållet från undergång var tydligen inte ens värt en liten not i prostens bok. Inte heller att det var hon som slitit med skrivelserna till rådhuset när Friherre Löfström haft mage att anklaga Johan för sitt förstörda vassbestånd. Eller att det var hon som  vårdat Åhlströms lungsjuka dotter, och ordnat mediciner från Tyskland för att försöka rädda hennes liv. Nej ingenting av detta skulle eftervärlden få veta, och ingen tidning skulle någonsin komma att skriva om hennes stordåd i hemmet.

Anna ville skrika åt Prosten att hon minsann var den verkliga karlen i huset, men det gjorde hon förstås inte. Istället tackade hon för besöket och välkomnade honom åter. Att käkarna var hårt sammanpressade under det artiga leendet märkte han aldrig.

Det var inte det att det var något fel med att vara Johans hustru egentligen. Nej, för det mesta var han en mycket bra karl. Han var modig, stark och snäll, och brukade alltid sätta andras väl före sitt eget. Han tjänade bra, men han hade också ett siffersinne som liknade en kamels. Och det var just den bristande förmågan, hans urusla känsla för affärer, som så många gånger hade satt dem på pottan. Den stora gården invid Docktomten hade han köpt när han fått tjänst som stadslots i Nyköping. Trots att Anna hade protesterat, och menat att de skulle hitta något mindre, hade Johan inte alls velat lyssna på det örat. Istället hade han envist hållt fast vid att det skulle bli en bra investering. "Det var ju praktiskt att gården låg så nära lotskontoret, och dessutom kunde Anna driva inackorderingsverksamhet och tjäna en egen slant", hade han sagt. För inte kunde ju han veta hur svårt, och dyrt, det skulle bli driva att driva en gård! Och inte hade doktor Samzelius, som han köpt den av, upplyst honom om den saken heller.

Anna hade fått kämpa med att hålla utgifterna nere, och i Nyköpings Tidning hade hon annonserat varje vecka: Utbjudes hyra nu genast. Ett möblerat rum med eldning och städning, passande för någon bland herrar lärare eller annan ämbetsman. Närmare meddelar Fru Karlström, boende i före detta Samzeeliska gården.

Några lärare eller andra ämbetsmän hördes däremot aldrig av. Istället hade hon fått avböja flera förfrågningar från äldre karlar som kommit med okammat hår, smutsiga kläder och som luktat sprit. Mindre än ett år senare hade de tvingats ge upp drömmen om en egen gård, och sälja den vidare till förvaltare Cederbaum för en spottstyver. De fick i alla fall bo kvar, i huset som låg tvärs emot Cederbaums eget.

Men nu hade Anna fått nog! Hon var less på att spela andra fiolen och aldrig få erkännande för något. Att Johan lyssnade på henne, och oftast gjorde som hon sa, hade inte med saken att göra. Det handlade mer om att hon också ville ha plats i samhället - få rösta, arbeta, ha egna åsikter och makt att styra sin egen ekonomi. Det var dags nu - att följa pigan Ada från grannhuset på ett av de där kvinnomötena som hon tjatat om så länge. 

En kylig vårvinterdag knallade de tillsammans ner mot Rådhustorget där mötet skulle hållas. Ett uppsluppet sorl  mötte dem nedanför den snirklande trappan. Ett rum fullt av förväntansfulla kvinnor som satt på rad och väntade på kvällens talare, fru Anna Palme-Dutt. Hon hade just återvänt från England där hon bevittnat den brittiska kvinnokampen på nära håll.

Med övertygande och tydlig stämma hade hon berättat om kvinnorna som låtit sig fängslas för sin rätt till rösträtt, som genom hungerstrejker och ihärdighet fått det engelska samhället att vackla. När hon kommit till avsnittet om hur de sprängt papperskorgar och satt eld på tidningsstånd för att få sin sak hörd, var det dock en och annan i publiken som såg sig lite nervöst omkring. De hade visserligen instämt med hurra-rop när det talats om Christabel Pankhursts högljudda protest mot poliskonstapeln som sagt åt henne att “uppföra sig som en dam”, men att spränga papperskorgar var nog mer än någon av dem hade tänkt sig.

“Det är inte en fråga om nåd eller förtjänst,” sade talaren, “utan om rättvisa. Den som föder barn, som bär bördan av både hem och samhälle, förtjänar en röst i det samhälle hon bygger upp.”

Anna kände hur det brann till inom henne. Det handlade inte bara om en vilja förändra, utan också om ett ansvar att göra så. Johan skulle hädanefter behöva lappa sina segel själv, för hon skulle hon inte längre ha tid med sådant. Från den dagen kretsade alla hennes vakna timmar kring att dela ut pamfletter på gatorna i Nyköping, tala med kvinnor på marknadsdagar och koordinera namninsamlingar för rösträttens sak. Under samtalen med andra upptäckte hon socialismens idéer - dem om rättvisa för arbetarklassen och om kvinnors rätt till arbete, utbildning och oberoende. Var det inte samma kamp som de förde ändå – mot mot de osynliga kedjor som höll både kvinnor och män fångna?

Medan Johan snarkade högt från sovrummet om kvällarna, satt Anna vaken vid fotogenlampans sken och skrev brev till andra föreningar & funderade på lämpliga slagord för protestmarschernas plakat.

Det var dags att kliva ut i världen nu - inte längre som “hustru Karlström” utan som Anna. Bara Anna.

Faktaruta

Anna Karlström flyttade in i gården på Behmbrogatan när hennes man, Mästerlotsen Johan Karlström fick tjänst som stadslots i Nyköping. Hon var fostermor till Hildur Elisabeth Åhlström, som kan ha varit lotsen Albin Åhlströms dotter, eller möjligen yngre syster. Inte mycket är känt om Anna, men från husförhörslängder och olika tidningsnotiser har min fantasi ändå lyckats måla ett ganska fylligt porträtt av henne. Jag tror det  är rätt nära sanningen, även om jag så klart inte kan veta något om Annas karaktär och lynne.

Kvinnans politiska rösträtt i Nyköping

Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Nyköping, även kallad Nyköpingsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, var Nyköpings lokalförening inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen bildades 1903 och var verksam lokalt i Nyköping för införandet av kvinnors rösträtt i Sverige. Bland aktiviteterna fanns föredrag, samkväm, insamling av medel och förhandlingar om samarbete med andra organisationer.

Föreningen har under året haft 7 styrelsesammanträden och 6 föreningsmöten, varav 2 ordinarie. Därjämte ha för dess räkning hållits 3 offentliga föredrag: av fru Anna Palme-Dutt “De engelska kvinnornas rösträttsarbete“, av fru Emilia Broomé "Sättet att leda offentliga förhandlingar"  och av d:r Gulli Petrini: “Den proportionella valmetoden“.

Vid riksdagsmannavalen under hösten utsändes till några av
länets kandidater tryckta frågeformulär angående deras ställning till kvinnornas rösträttsfråga. Några av föreningens medlemmar infunno sig vid vart och ett av de valmöten, som här ägde rum. De tre uppställda kandidaterna voro alla anhängare av kvinnornas rösträttsfråga.

Inom föreningen har en studiecirkel arbetat, under förra hälften av året en afton varje, under senare hälften en afton varannan vecka. Ett tjugutal medlemmar ha deltagit. Under våren studerades Höijers “Samhällslära“ m. m. Dessutom förekom ett par gånger diskussion över följande ämnen : “Vilket inflytande kan samhällsarbetet ha på kvinnans utveckling?“ samt “Socialismen“. Föremål för studierna under hösten har varit fattigvårds- och i samband därmed rikspensioneringsfrågan.

I två på varandra följande föreläsningar redogjorde rektorn vid stadens läroverk herr K- G- A. Grandinson för riksdagens arbetssätt. Dessutom ha hållits ett fingerat stadsfullmäktigesammanträde och ett dito valmöte. Som årsavslutning tillställdes ett samkväm, vartill föreningsmedlemmar samt utomstående inbjudits. Härvid hölls bl. a. föredrag av redaktör Österberg om “Hemmets betydelse för samhället och nationen“.

Genom upprop i stadens tidningar ha kommunalt röstberättigade kvinnor uppmanats att begagna sin rösträtt vid i december hället stadsfullmäktigeval. För insamling av agitationsmedel har på några möten varit framlagd en lista för tecknande av bidrag, och mottogs uppmaningen härtill tämligen välvilligt av föreningen