VANSINNESPROJEKTET

- Och julen som lät vänta på sig

Det var bara någon vecka kvar nu tills hemmet skulle packas ner i flyttkartonger och föras till det gamla huset i den lilla staden. Nuet var bara  en transportsträcka, en ändlös väntan, men som snart skulle förvandlas till en galen frenesi. Den 16 december skulle de få nycklarna, och den 20 december skulle de flytta in. På julafton skulle de fira just julafton i det gamla huset, i den lilla staden.

Louise var beredd på att det skulle bli stressigt, men hon var samtidigt övertygad om att de på nolltid faktiskt kulle kunna hinna förvandla det lilla huset till sitt alldeles egna julparadis. Hon hade redan köpt nio matchande julstjärnor som låg ouppackade på hallbänken och väntade sitt nya hem. Det första hon skulle göra – innan möbler och porslin ens hunnit fram – var att hänga upp dem i fönstren i det gula huset på Behmbrogatan. Av sin svärmor hade hon fått ett par porslinsljusstakar och en liten ask med julänglar från Köpenhamn. De skulle också följa med henne på tåget, till det lilla huset, för att sättas upp innan flyttlasset från Stockholm ens hade passerat Brommaplan.

På julafton skulle björkveden spraka i kakelugnen, tänkte hon. Farstukvisten skulle vara lindad med granris, och barnen skulle tindra under den ståtliga silvergranen i foajén – prydd med glitter, ljus och röda glaskulor.

Ja, visst skulle det bli ett helvetes jävla jobb att få allt i ordning, men Louise litade på sin kapacitet. Hon visste att om hon bara satte den sidan till så kunde hon ordna saker med ljusets hastighet. Men hon visste också att "ljusets hastighet" i vissa fall, i hennes fall var, högst relativ.

Alltför ofta hade det hänt att hon bara skulle “fixa en liten grej” för att sedan upptäcka att hon faktiskt sugits in i ett gigantiskt maskhål som slukat all hennes tid och tankeverksamhet under en period. Hennes hjärnas vägnar var outgrundliga, tänkte hon – men samtidigt hade hon ju lärt sig att uppskatta dem. Om hon bara följde med på resan, utan att ifrågasätta, hade det oftast lett henne till magiska platser, mystiska ting och en hel massa onödigt vetande.

Och här satt hon nu, djupt begraven i ytterligare ett vansinnesprojekt: en enkel liten adventskalender som från början bara skulle vara några meningar och en bild på Instagram. Det hade snart blivit något helt annat. Berättelserna hade tagit tag i henne – berättelserna om det gula huset på Behmbrogatan och om människorna som en gång bott där. Detta lilla hus som nu stod tomt, som väntande och ropade på henne.

- Nej, någon influenser var hon kanske inte. Däremot en faktatörstig, historieälskande kommunikatör med livlig fantasi och en något bristande självkontroll.

Av en mycket lycklig slump hade hon dessutom träffat en till likadan - en man som var ungefär som hon. Han kunde också fixa saker i laserfart, samtidigt som han ofta fastnade i timmar i sökandet efter just det där flöjtljudet som han hört för sitt inre öra. Han kunde gräva ner sig i Ferdinand Bobergs reseberättelser, i artiklar om postmodernistisk arkitektur eller dokumentärer om sydkoreansk inrikespolitik – ibland så till den milda grad att han glömde bort att äta och andas.

Och det var väl kanske just kombinationen av dessa två som gjort att ett vansinnesprojekt, i form av en webbaserad adventskalender, tog form. Det hade börjat med en vanlig nyfikenhet, som hade växt till en kreativ passion, som möjligen hade växt till ett sånt där maskhål.

En natt, när Louises outgrundliga hjärna i vanlig ordning hade väckt henne klockan 03:45, var det första den sa ”Men skulle det inte vara toppen om Danne kunde läsa in alla berättelser som en liten podd också? Det kan han väl göra på en kvart!”

Ja, det hade ju Danne enkelt kunna göra på en kvart  – om han nu hade varit en sådan person. Men precis som Louise kunde sitta en timme och fundera över den bästa platsen för ett semikolon, blev Danne sittandes om nätterna för att korrigera betoningar och hitta de allra bästa ljudpåläggen.

Det blir så,  när ens inre öron och ens inre ögon, får styra ens tid, ens liv, ens rum och passion. Men så är vi också två kreativa själar med bångstyriga hjärnor som i alla fall har varandra.

Och så har vi en kommunal julgran som lyser utanför fönstret, som fastighetsvärden har satt upp.