KARLSTRÖM & STORMEN 

-Om Skeppsbrottet vid Stora Byttans grund

En gång i tiden hade han älskat spänningen, adrenalinet som pumpat när han piskade seglen till bristningsgränsen och skickligt navigerade förbi de många grunden i Oxelösunds skärgård. Det var en krigsakt mellan Livet och Döden, hade han tänkt, alltid med övertygelsen att han själv kunde överlista dem båda... Men nu var han inte ung längre. Havet hade ödmjukat honom och tillslut ingjutit den där respekten  som hans yngre kollegor saknade. Vid det här laget hade han bevittnat allt för många olyckor för att fortfarande tro sig vara oövervinnlig.

Vid femöre hamn möttes han av lotslärling Sundström, som kommit med den mindre segelbåten för att hämta upp honom. Storseglet var redan revat eftersom Sundström noterat kraftigt tilltagande byvindar på vägen dit. De gav sig genast av, angelägna att komma fram innan viden ökade ytterligare. De vita gässen hade börjat bli till svanar, och fem distans kunde under vissa förhållanden kännas som en Atlanten-passage. Det blev en skumpig åktur. Hade dåtidens människor vetat vad en tvättmaskin var, hade de nog tänkt att de suttit i en sådan.

I det lilla kapphuset stationen trängde vindens tjut in i genom springorna. De fyra lotsarna hade just ätit gott tillsammans, druckit en och annan öl, men ändå varit noga med att sluta innan ruset slog till. För så mycket visste de –  att en full sjöman, var en död sjöman.

Men Karlström kunde inte riktigt slappna av. Han kände sig rastlös, kanske till och med nervös, för vad natten och morgonen skulle bära med sig. Han tittade ut genom fönstret och tyckte sig ana ett svagt ljussken borta i fjärran. "Inbillning", tänkte han. "Bara mina nerver som behöver gå i pension". Men skenet ökade i styrka och växte snabbt till ett kraftigt nödbloss, straxt SSV om Hävringe. Det verkade komma från skäret Stora Byttan. Karlströms hand slöt sig hårt om fönsterkarmen, pulsen ökade, för han anade vad som stod på spel.

Han ropade på de andra lotsarna – Sundin, Åhlström och Sundström. ;en de hade själva uppfattat blosset och var redan fullt upptagna med att gräva i skeppskistan efter kikare, flytetyg och rom åt nödställda.  Sundin spanade ut mot skären men kunde inte se mycket alls i den kompakta natten. Långt där borta kunde han skymta den nödställda skutans lanternor. Utifrån deras antal opch höjd gissade han på en skonert.

"Jag tror det är en skonert" sa han. "Hon ligger illa till på grunden."

 "Vi har inget val" svarade Karlström och drog sin tunga sydväst på huvudet. "Vi går ut."

Lotsbåten fick kämpa hårt för att ta sig fram genom den höga sjön. Varje man höll hårt i åror och skot för att hålla henne under kontroll. I fjärran verkade skutans lanternor vara på väg att brinna ut. Det var bråttom nu. Utan vägledning från lyktorna skulle det bli mycket svårt att hitta fram.

När de närmade sig skären såg de hur skonertens besättning tagit sig över till den lilla skeppsbåten. De stod med vatten till knäna, och sex man kämpade med länspumparna som på inga sätt kunde mäta sig mot vågorna. För varje kar med vatten som östes ur, kastade havet in fem nya. Flera av männen hade redan börjat be - en tyst kör med Ave Maria - medan musklerna jobbade hårdare än de någonsin hade gjort.

Ingen av dem hade noterat lotsbåten som var på väg mot dem. 

“De driver mot bränningarna!” ropade Sundström.

Karlström hann inte tänka efter utan reagerade på instinkt. “Vi har en chans. Seglen ner – vi ror igenom.”

Han kände sig inte som någon modig man nuförtiden, men i den här situationen tog erfarenheten över. Han gjorde bara det som han visste måste göras, och det fanns inte tid att grunna på saken. Sagt och gjort - seglen bärgades och Karlström tog plats vid årorna. 

“En gång till, grabbar!” gormade han. “Vi klarar det!”

Med en sista kraftansträngning nådde de fram till den sjunkande skeppsbåten och dess panikslagna besättning. Åhlberg slängde en snabb blick på skutan en bit bort. Hon stod stenhårt på grund med sönderslaget skrov och skulle nog inte gå att bärga. "Nej, ikväll var det viktigare att rädda människor än ryska gamla fraktbåtar lastade med kli" tänkte han.

Lotsarna började genast lyfta över besättningsmännen, de yngre först och kaptenen sist. Snart var alla ombord - trötta och nedkylda, men vid liv... Sundtröm tog fram romflaskan som han hållit varm innanför västen och slet av korken med ett ljuvligt "plopp". Strax skulle de sätta segel igen, men först skulle det bjudas en stärkande sup åt var och en.

Stormen drev dem framåt nu - både vinden och vågorna tycktes plötsligt vara på deras sida. Med en van hand på rorkulten och den andra på storskotet, styrde Karlström självsäkert mot hamn. Han skrattade högt för sig själv. Det var Livet han kände i sig, och han hade just lurat Döden, så visst hade han överlistat dem båda trots allt!

De utmattade ryska sjömännen var av en annan uppfattning däremot. Vid de här laget var de helt övertygade om att de redan tagits av daga, att de uti Karons båt över Östersjön just fått möta sin Skapare. Ty ut ur mörkret och kylan hade ett bländande ljus plötsligt uppenbarat sig för dem. Ett gudomligt sken som kommit närmare och närmare tills det uppslukat dem helt. Ingalunda visste de att det inte var Gud Fader, utan bara den välkomnande tryggheten från Hävringe Fyr..

FAKTARUTA

Som Mästerlots tjänade han betydligt bättre än en genomsnittsarbetare på den tiden. Yrket hade hög status och gav lotsarna respekt och inflytande i lokalsamhället. Lotsarna ansågs vara både skickliga och modiga, särskilt eftersom deras arbete ofta utfördes under farliga väderförhållanden. En mästerlots hade råd med en bättre levnadsstandard än många arbetarfamiljer och kunde ofta ge sina barn en bra utbildning.