SORGKLÄNNINGEN

- Om Haralds begravning & andra dystra ting

Hon tänkte tillbaks på deras uppväxt. I salarna på slottet Stora Sundby hade de sprungit fritt, gömt sig på kattvindar och i pigtrappor och lekt kurragöma. De hade busat, skrattat och fått vara som barn är mest. På den tiden hade ingen hade sagt åt henne att vara en "fin flicka". Pa gården hade stallkarlarna turats om att under applåder kasta upp de tre syskonen på hästryggen - en dask i baken och sedan iväg i full galopp, barbacka över i hagarna.

Anna hade skrattat tills tårarna rann och kinderna blev röda, medan Harald oftast suttit tyst med ett sammanbitet grin och försökt klamra sig fast för kung och fosterland. Fredik, som senare blev major, var alltid rakryggad och ståtlig - han låtsades vara en ryttmästare med fana, sabel och allt.

Men sedan ändrades allt. Anna var 16 år när familjen flyttade till staden, till gården på Behmbrogatan. Hennes far undrade om det inte vore dags för fröken att gifta sig snart. Hon var ju av fin börd, och hade det inte varit för hennes undermåliga kunskaper i att sköta ett hushåll, skulle hon varit ett mycket gott parti. Anna hade aldrig intresserat sig särskilt mycket för middagsdukningar, broderihantverk och artighetskonversationer, men insåg att hon snart skulle bli tvungen att acceptera sitt öde - att i hemmets lugna vrå lära sig allt det en dam förväntades kunna på den tiden.

Många gånger hade hon avundsjukt sett på hur Harald och Fredrik gick iväg till läroverket, för att sedan stolt komma hem med nya utmärkelser för sina exceptionella studieresultat. De hade fina läshuvuden, hennes bröder. Hon önskade att hon också hade fått utbilda sig vid läroverket - skriva uppsatser om arkeologiska fynd och historiska handelsvägar - och komma hem med en utmärkelse då och då.

Hade Anna varit av ett annat sinnelag kanske hon känt ett sting av bitterhet. Men som den finurliga unga dam hon en gång varit hade hon istället funnit på råd, i en situation som skulle tagit knäcken på många intellektuella kvinnor på den tiden. Anna tog sin tillflykt till musiken och litteraturen. Genom texterna och tonerna blev hon fri att resa vart hon ville i tanken. Hon rörde sig vant mellan olika tidsepoker, mellan nyromantik och wienklassicism, mellan de ryska författarnas melankoli och och de franska revolutionärernas upprorsmanifest. 

Behmbrogatan, 1901: Med vördnad slog hon upp skinnbandet med Beethovens sonater och placerade det på notstället. Opus 28, andra satsen, Pastoral i D-dur. Hon justerade pianopallen och lade försiktigt händerna på tangenterna. Den smygande basstämmans precisa staccato i kombination med melodistämmans perfekta legato... De mjuka tonerna kändes som en varm omfamning. De väckte minnen till liv, märkligt nog minnen som aldrig varit hennes egna.

Hon såg framför sig en böljande paradisträdgård där en vuxen man och en kvinna lekte som små barn. Hon tyckte sig uppfatta hur Grevinnan Guicciardi fnittrandes dök ner bakom en björnbärsbuske, medan en bullrande Beethoven, med scarf för ögonen, irrade runt med armarna framför sig och försökte hitta henne. En olycklig kärlekshistoria mellan dessa två - men som kanske just i denna stund varit lycklig?

Om sådant tänkte Anna medan fingrarna rörde sig över tangenterna, och medan tonerna fyllde varje cell i hennes väsen. Detta var hennes fristad, hennes eget Shangri-La, och det kunde ingen ta ifrån henne.

Hon väcktes ur sina tankar när hennes svägerska kom upp för trappan med en kopp kvällste. "Det blir en svår dag i morgon", sa Maja. "Hela staden kommer och Fredrik ska hålla tal. Jag vet inte hur jag ska hålla ihop."

De höll varrandra i händerna en stund och vilade i det tysta stöd som bara ett systraskap kan ge. Anna somnade på kökssoffan som Maja bäddat och drömde den natten om Beethoven, frukträdgården utanför huset, om Harald och om hur allt hade blivit.

Sorgeklänningen som hängde på en galge invid sängen svajade stilla i det milda vindraget från fönstret.

Faktaruta

Anna Alfhild Maria Hermelin f. Cederbaum flyttade in i huset på Behmbrogatan med sin familj 1897. Där bodde hon till år 1904, då hon gifte sig med den 18 år äldre ingenjören Yngve Hermelin. Strax därefter fick Yngve anställning som disponent vid Bångbro rörverk, och paret flyttade till Bergslagen. 1921 köpte paret Orrhammars gård utanför Flen, och flyttade sedemera tillbaks till Sörmland. 

I samband med att Anna gick bort 1955 skrev hennes dotter en fantastisk hyllning till henne, som beskriver hennes liv och person så väl. Den är väl värd att läsa & finns återgiven här: www.hermelin.net.

Se även texten hon har skrivit om sin far Yngve.