RIDDAREN OCH DÖDEN

- Och konspirationerna vid Gustav III's hov

Som om hon väntade på honom och viskade från andra sidan “Var inte rädd, min kära, det är över snart.” För en sekund kändes det som om hennes osynliga hand tog tag i hans, som om den ville visa sitt deltagande där han nu låg och vred sig av ålderns plågor, i hennes gamla flickrum.

Det värkte till i hans vänstra knä. Över fyrtio år senare gjorde den gamla skadan sig fortfarande påmind, den som han tilldragit sig under slaget vid Björkösund. De hade hamnat i underläge och kommit i vägen för en skottsalva. Han hade duckat för kulorna, men hästen hade fallit och landat över honom.

Nej, inte var han rädd för döden! Han hade ju klarat av både ryssar och sluga konspiratörer under sina dagar. Däremot var han rädd för hur hans dotter Eleonora nu skulle klara sig hemma på gården i Nyköping. En ogift, ensam adelsfröken som snart skulle ha varken far eller mor i livet. Han hade redan skickat in myndighets-ansökan för hennes del men anade att hon skulle behöva driva igenom den på egen hand. Det var nog inte många dagar kvar nu för hans del, och han var definitivt inte i form att korrespondera med hans Kungliga Majestät om den saken.

Carl försökte tänka på fler av de praktiska ting som skulle behöva lösas vid hans bortgång. Men, det var som att tankarna smet i väg åt helt andra håll än dit han enträget försökte få dem. Istället gled han in och ut ur sömnen, in och ut ur olika tidsepoker ur hans liv. Han återupplevde gamla slag, riksdagarna, och strategimötena han lett på slottet i Stockholm. Och plötsligt befann han sig mitt i det där samtalet i tornrummet, som hans svärfar bjudit in till straxt efter deras bröllop.

Carl hade trott att samtalet skulle bli en Faders uppmaning till sin nya svärson, ett tal om hur han bäst skulle fylla rollen som make. Han hade redan förberett ett antal saker han tänkt säga för att lugna sin svärfars oro, och medan de gick upp för torntrappan gick han igenom allt i huvudet. Han hade tänkt berätta om sina ambitioner inom armén, om hans goda förbindelser inom adeln och borgarskapet, om familjens gårdar och gods, hur Herr Liljencrantz kunde känna sig helt förvissad att hans dotter skulle få ett liv fyllt av bekvämligheter. Men riktigt så skulle inte samtalet bli.

Johan Liljencrantz, en av Gustav III's närmaste män, hade länge känt sig ensam och frustrerad över intrigerna som briserade vid hovet. I Carl hade han sett en möjlig budsförvant, någon han kunde anförtro sig åt utan att riskera represalier, och det var just därför han bjudit in honom för ett förtroligt samtal den kvällen.

Han hade hällt upp en varsin cognac, harklat sig och därefter inlett med orden "Käre svärson! Du har varit i armén länge nog för att förstå vilken balansgång det är mellan att lyda order och att bevara sin integritet..."

Carl kom av sig och visste inte alls vad han skulle svara.  Han blev faktiskt så paff att han nog inte ens hummat till svar. Men Johan fortsatte med agiterad stämma: "Carl, låt mig säga dig en sak... Vid hovet är det inte annorlunda utan snarare tusen gånger värre! Att vår käre Kung Gustav är en mycket begåvad man kan ingen ta ifrån honom, men hans passion för konst och storslagna idéer går ju inte hand i hand med realpolitiken. Det är precis som om han saknar all verklighetsförankring ibland". Utan att invänta svar från Carl fortsatte han sitt brandtal. "Jag har stått vid hans sida i åratal. Jag har räddat rikets finanser, reformerat tullar och balanserat en budget som ingen trodde var möjlig - Men vad får jag för det? Missnöje, ifrågasättanden från rådet, och bakom min rygg –rena intrigerna! Nu viskas det i korridorerna om missnöjet som gror bland adeln, bland officerarna … Kanske även i armén?"

Carl anade var det här samtalet var på väg. Deras nyvunna släktband borgade för lojalitet, och han visste - att Johan visste - att han aldrig skulle hänga ut sin svärfar. Men det hade funnits en skarp underton Johans röst. Frågan 'Kanske också i armén?' vibrerade i luften. Nog framgick det med önskvärd tydlighet att Carl här förväntades skvallra om vad som försigick i armén - Konspirerades det likaledes där, låg det någon sanning i de där ryktena om att kuppa mot kungen? Sådana uppgifter kunde leda till att någon förlorade livet, men samtidigt kunde han ju inte ljuga för sin svärfar, Kungens närmaste rådgivare. Han vägde sina ord på guldvåg när han formulerade sitt svar.

"Jag förstår! Missnöje är aldrig en enkel sak att hantera... Det är märkbart även i armén, även om det inte alltid sägs rakt ut. Soldaterna hyser respekt för kungen, men ibland knorras det över hans hans prioriteringar, vilka känns... minst sagt avlägsna från vår vardag". Efter några sekunders konstpaus Carl till "Men, är det inte just i sådana stunder som en lojal rådgivare behövs? Någon som er själv? För Inte har väl kungen förlorat förtroendet för er?"

Genom en enkel motfråga hoppades han kunna leda bort Johan från samtalet om militärens inställning till kungen, och det verkade fungera...

"Nej, inte har kungen förlorat något förtroende för mig!m utbrast han. “Men hans visioner sliter på oss alla. Revolutionen i Frankrike har skrämt upp honom till den grad att han ser fiender i varje vrå. Och vad gör adeln här hemma? Istället för att enas, konspirerar de mot varandra och mot honom. Gustav är övertygad om att en stark monarki är vår räddning, men vad han inte begriper är att hans egen adel vänder sig bort från honom.” Därefter följde ytterligare en närgången motfråga från Johan, vilken också antydde ett givet svar... "Jag frågar dig, Carl, hur ser du på allt detta? Som officer, som min svärson? Är det inte vår plikt att stödja kronan, trots allt?"

Carl Tornerhielm försökte tillämpa alla de diplomatiska och retoriska principer som han lärt sig och svarade

"En mycket svår fråga, Svärfar! ... Min lojalitet ligger i första hand hos armén och fosterlandet - men också hos kungen! Jag kan inte säga att jag förstår hovets spel, men jag ser det som vår plikt att skydda rikets stabilitet. Om kungen är den som kan bevara stabiliteten, ja, då står jag på hans sida....“ Sedan la ha till “Men är du säker på att det där missnöjet du talar om bara handlar om hans reformer? Eller är det också hans person de vänder sig emot?” 

Johan lutade sig tillbaka i stolen och svarade med ett tvetydigt leende. "Hans person, säger du? Gustav är, som jag sa, en begåvad man, men också en man som älskar dramatik. Hans sätt att ignorera gamla traditioner, hans skarpa tunga … det skapar fiender. Jag har själv ibland ifrågasatt honom, men bara utifrån hans eget bästa, förstås.” Därefter sa han högtidligt och uppskattande: “Jag ser i dig, Carl, en man som kan förstå detta. Som kan balansera plikten mot sin egen vilja. Jag hoppas att du ser det som jag gör – att vårt arbete är för rikets bästa, inte bara för en enskild person.”

Med de orden tonade deras gamla samtal ut ur Carls tankar. Det var nya tider nu, tänkte han -  Herrens år 1832. Karl XIV Johan drev Sverige framåt med framtidstro och med en en tydlig vision att säkra landets neutraliet. Konflikterna minskade, industrin frodades och människor hade fått det bättre. Carl kände sig trygg i att Eleonora skulle klara sig bra på egen hand.

Den 4:e Januari 1833 avled Överstelöjtant Carl Tornérhjelm stilla i den Liljencrantzka gården i Heby. Precis som han hade trott stod Maria och väntade på honom vid porten.

Faktaruta

Carl (Abrahamsson) Tornérhielm (1757 - 1833) köpte gården i Nyköping år 1823, vilken då innefattade 4:e kvarteret, Strömroten, 1 Stocken. Tomt No:1-4^1/2 (se fastighetskarta). Där levde han ett stillsamt liv, efter att han pensionerat sig från sin militära tjänst. På gården levde också hans hustru Maria Charlotta f. Liljencrantz fram till hennes död 1826, samt de bägge barnen Johan Abraham (som även han blev överstelöjtnant), samt Eleonora Vilhelmina Charlotta, som förblev ogift och levde kvar på gården med sin far.  

Carl Tornerhielm var son till Abraham Tornerhielm och växte upp i en adlig familj. Han gifte sig den 23 oktober 1791 med friherrinnan Maria Charlotta Liljencrantz, styvdotter till Johan Liljencrantz, en av Gustav III:s närmaste rådgivare och en framstående politisk reformator.

Militär karriär

Carl Tornerhielm hade en lång och framstående militär karriär:

•1778: Volontär vid Södra Skånska kavalleriregementet.

•1779: Kvartermästare och senare kornett.

•1786: Tog avsked från kavalleriet.

•1788–1790: Kapten vid Skaraborgs läns frikår under Gustaf III:s ryska krig.

•1789–1792: Löjtnant och senare ryttmästare vid Livregementet till häst.

•1791–1792: Brigadadjutant vid Livregementets kyrassiärkår och regementskvartermästare.

•1796: Major i generalstaben och överadjutant hos konungen. Samma år utnämnd till överstelöjtnant.

Han deltog i riksdagarna 1789, 1800 och 1809 och var sannolikt en del av militära och politiska diskussioner under denna turbulenta period.

Relation till Gustav III och hovet

Carl hade indirekta kopplingar till hovet genom sin svärfar Johan Liljencrantz, som var en av Gustav III:s närmaste rådgivare och ekonomiska reformator. Liljencrantz lojalitet till kungen kan ha påverkat Carl, som sannolikt hade en positiv inställning till Gustav III:s ambitioner att stärka kungamakten.

Även om Carl sannolikt kände till missnöjet bland adeln och militären finns det inga tecken på att han var inblandad i konspirationen mot Gustav III. Han förblev lojal mot sitt militära uppdrag även efter mordet 1792 och fortsatte sin karriär under kungens efterträdare.

År 1823 flyttade Carl Tornerhielm till gården i Nyköpings östra kvarter. Hushållet var välordnat och inkluderade tre pigor som skötte det dagliga arbetet. Gården i staden var hans huvudbostad efter att han dragit sig tillbaka från sitt militära liv.

Under sina sista dagar vistades Carl dock på Heby gård i Gåsinge socken, en egendom som tillhörde familjen Liljencrantz. Det var där han avled 1833 vid 75 års ålder.

Carl Tornerhielm navigerade genom en av Sveriges mest omvälvande epoker utan att dras in i politiska konflikter, vilket reflekterar hans pragmatiska natur. Genom sitt äktenskap med Maria Charlotta Liljencrantz blev han en del av en inflytelserik krets kring hovet och kungahuset.