MORDDRAMAT I RÅDHUSET

- Cederbaum & Rättshaveristen

Maja hade redan förstått att hennes makes arbetsdag inte varit av det bättre slaget och funderade en stund på hur hon bäst kunde lindra hans plågor. Sherryn som stod på jäsning borde precis vara klar, och en skinksmörgås med pressgurka hade han ju aldrig tackat nej till. Strax var hon på väg upp för trappan med den överfulla silverbrickan, för att där uppe mötas av en erbarmlig syn.

I fåtöljen satt Stadsfiskalen - hennes pålitlige och tålmodiga make - med skjortan uppknäppt, skorna på och portföljen slarvigt slängd på golvet.

"Men Harald, hur i allsin dar är det fatt?" frågade hon och räckte honom sherryn. Hon hade valt det största glas hon kunnat hitta och fyllt det till brädden. Tur var väl det, tänkte hon. Han såg sanneligen ut att behöva både den ena och den andra medicinen! 

Harald stirrade ner i glaset. Jag borde låta bli, tänkte han. Jag ska ju jobba i morgon. Och jag har så mycket att förbereda. Men efter en snabb blick på portföljen, som innehöll handligarna för morgondagens mål, svepte han glaset och fyllde omedelbart på ett nytt. Ett enkelt fall, ett skilsmässomål...Jag behöver inte vara på topp just i morgon, resonerade han.  

"Det är sakförare Willén", sa Harald plötsligt.  "Jag klarar inte av honom längre och vet inte vad mer jag kan göra!".

Uppgivenheten i hans röst var påtaglig när han vände sig mot Maja. Även om han inte trodde att hon kunde ge några vidare råd i frågan, önskade han inget hellre just då än att få prata av sig. Hennes omtänksamhet gjorde honom lugn, gjorde honom trygg. Den fyllde honom med livskraft nog att kunna ta sig an en ny dag.

En sakförare är ett slags juridiskt ombud utan advokatlicens och just en sådan var Ragnar Willén - eller snarare hade varit om det inte vore för Stadsfiskal Cederbaums barmhärtiga ingripanden. Under en längre tid hade Willén misskött sina uppdrag i Rådhuset. Han hade uppträtt aggressivt och fientligt, kränkt sina klienter och hotat både domare och rådmän mitt under pågående förhandlingar. Hos poliskonstapeln hade han suttit nästan varje dag och krävt att få upprätta olika anmälningar om alla möjliga inbillade lagbrott och oförätter. Den stackars poliskonstapeln hade lagt flera månader av sin dyrbara tid på att förhöra anständiga och oskyldiga människor, istället för att utreda de nya materialstölderna på automobilfabriken.

Poliskonstapeln var trött.

Rådmännen var trötta.

I tingsrätten hade Harald och hans kollegor tyst sett på hur Willéns klavertramp ökat över åren - tills det inte hade gått längre. Till slut hade en krisgrupp tillsats, vilken konstaterat att Willén brutit så många lagar och regler i sitt yrkesutövande att han inte längre kunde vara kvar. Man hoppades att det nu skulle bli lugnare i den lilla staden, framförallt i Rådhuset. Men så kom det inte att bli.

Willén var nämligen en sådan som inte tänkte låta sig tystas. Han var en sådan som "SÄGER SANNINGEN". Han var en sådan med moralisk kompass och ryggrad nog att "STÄLLA DE ANSVARIGA TILL SVARS".

"Kan du inte tänka att det är lite synd om honom ändå?", invände Maja. "Han är ensam och mår nog inte så bra... Jag läste förresten i Stockholmstidningen att han rymde från läroverket i Uppsala när han bara var liten grabb. De hade hittat honom utan existensmedel i Telemarken en månad senare. Han hade sagt till alla som stötte på honom att han hette Robert Waldermarsson. Tror du inte att han behöver hjälp?"    

"Men kära du", utbrast Harald. "Han är bortom all hjälp! Han tycker själv att han är felfri, perfekt och på alla sätt en högre stående varelse. Han lever rövare i staden och gör livet surt för alla, men förväntar sig att vi ska rulla ut röda mattan och behandla honom som om han vore Hans Majestät Konungen själv. Hur ska man hjälpa en sådan?"

Om allt detta talade Harald med sin hustru denna kväll. All hans frustration, ilska och uppgivenhet vändes till ett samtal som gav hopp, inspiration och kraft. 

På Fruängsgatan hade Willén också druckit sherry. Men istället för att prata ut med en kärleksfull fru hade han skrikit ut sin frustration framför den gustavianska spegeln i vardagsrummet. Det var spegeln som fick bli mottagare av hans briljanta monologer om samhällets förfall och de korrupta tjänstemännens maskopi. Det var spegeln som fick höra diktsamligen Blomstersonetter och andra dikter passionerat reciteras av författaren själv. När Willén efter många timmar tröttnat på spegeln hade han klivit ut i trapphuset för att se om det fanns någon granne hemma som ville lyssna. Därefter vandrade han ner på stan för att predika sitt manifest för fabriksarbetarna som just avslutat sitt skift.

Dagen efter, den 16 mars 1936, kunde man läsa i aftontidningen om det fruktansvärda morddrama som utspelat sig under en helt vanlig skilsmässoförhandling i Nyköpings Tingsrätt.

En stadsfiskal och en målsägande låg oskyldigt avrättade på golvet i rättssalen. Flera ytterligare personer skadades.

En före detta sakförare hade därefter ställt sig vid ett fönster i en dramatisk pose och skjutit sig själv till döds med en mauserpistol.

Faktaruta

Stadsfiskal Harald Cederbaum flyttade tillbaks till sitt ungdomshem, Cederbaumska gården, på Behmbrogatan när hans mor, grevinnan och förvaltaränkan Ellen Sinclair Cederbaum gått bort. Han stod som arvinge till 1/3 av gården men eftersom han var den enda av syskonen som bodde kvar i Nyköping, blev han den som tog över efter Ellen. Harald lät renovera det gula timmerhuset innan han 1932 flyttade in med hustrun Maja. Där bodde de fram tills hans tragiska död 1936. 

Rådhusdramat i Nyköping 

"Vid tiotiden på förmiddagen den 16 mars 1936 kommer sakföraren Axel Ragnar Willén oväntat in till rådhuset. Han avbryter den pågående sessionen - ett skilsmässomål som inte har något alls med Willén att göra - och skjuter genast stadsfiskal Cederbaum. Panik utbryter i rättssalen. Willén har med sig en mauser och två mindre browning-pistoler, och han skjuter och skjuter...

Willéns avsikt är att döda samtliga ledamöter av domstolen, men han är för uppjagad för att ta sig tid att sikta. Kulorna visslar om öronen, det smäller i panelerna. En kula fastnar i lagboken, en går genom ett fönster mot torget utanför och en fastnar i målningen av Karl XII alldeles bakom borgmästarens huvud.

Men det blir bara två döda - Cederbaum och en rörarbetare Andersson - och två skadade, innan Willén skjuter sig själv för pannan och segnar ned i domsalen. Bakgrunden till blodbadet är en ensam människas rättshaveri, med flera års JK-anmälningar, hatpamfletter, hotelser och trakasserier mot de som uppfattades som ansvariga för Willéns misslyckade yrkesliv.

Hans grannar på Fruängsgatan har varit rädda för honom och hans enda vän i livet var en liten terrier som han sköt innan han gick till rådhuset. Han har också skrivit sitt testamente och angivit hur han ville bli begraven. Ingen präst, ingen kyrka, bara bränning och tre egna dikter i fornnordisk stil. Dock blir det ingen diktläsning vid jordfästningen, utan dikterna läggs med Willéns aska i gravurnan. 'Hem till midvinterblot i Valhall' heter en"

[Källa: https://minnen.se/tema/platser/9543]