Det gula huset på
BEHMBROGATAN
DEN STORA BRYGGERIDÖDEN
- Och disponent Anderson
ORKAR DU INTE LÄSA? LYSSNA ISTÄLLET!
Klicka på spelaren för att höra texten uppläst
Nyköping 2024: I den lilla staden, i det gula huset, ekar rummen tomma i väntan på sina nya hyresgäster. Det är åtminstone vad en förbipasserande skulle kunna tro om den hade kastat en blick mot de mörklagda fönstren. Hade den istället lyssnat riktigt noga, skulle den förmodligen ha hört det svaga ekot av en mässingsklocka som sorgset slog sina sista slag. Ding, ding, ding...
1969: Den gamla bryggeriklockan hade disponent Anderson köpt i Stockholm en gång i tiden, och stolt satt upp i personalens samlingslokal. Förutom att den var en vacker pjäs som förgyllt de anställdas lunchraster, hade den också signalerat arbetsdagarnas början och slut. Nu var det disponenten själv, som med stort vemod,
fått meddela personalen att även deras lilla stad drabbats av den stora bryggeridöden. Bryggeriet skulle läggas ner och det fanns ingenting han kunde göra, annat än att ordna en extra fin julklapp det året. Det var en liten gärning, tänkte han, vilken inte på något vis kunde kompensera för de anställdas trogna tjänst och bryggeriets hastiga uppsägning. Ändå var det med en känsla av högtidlighet som han överlämnade de vackert inslagna korgarna med rökt korv, klenätter och griljerad skinka. Korgarna som hans fru, med stor omsorg, ägnat dagar åt att förbereda hemma i köket i det gula huset, i den lilla staden.
Disponent Anderson var själv i pensionsåldern och skulle förvisso kunna leva ett gott liv på ålders höst. Han skulle äntligen ha tid att umgås med barnbarnen och ta tag i alla de där projekten som aldrig blivit gjorda. Nog skulle han börja med att ställa i ordning en snickeriverkstad åt sig själv i ett av gårdens många uthus.
Just nu kändes detta dock som en föga tröstande tanke medan han, med ett tyngd i bröstet, skruvade ner klockan från väggen och bar den de trehundrafemtio metrarna hem till sig.Bryggeriet hade varit hans liv och hans verk sedan 1938 och en era var nu ofrånkomligt över. Både för bryggeriet och dess siste disponent, men också för den lilla staden som aldrig mer blev sig riktigt lik.
NYKÖPINGS BRYGGERIBOLAG
Faktaruta
Disponent Carl-Axel Andersson bodde i det gula huset på Behmbrogatan från 1938, och stod som ägare till hela tomten [1kv. Kompaniet n:o 5]. Tomten innefattade flera ekonomibyggnader, stall, 3 ytterligare boningshus samt en fruktträdgård. När Andersson flyttade in hade huset stått tomt i drygt 2 år efter att dess tidigare ägare avlidit under dramatiska omständigheter. Carl-Axel byggde om huset (oklart exakt vilka förändringar som gjordes då) och flyttade in med sin hustru Brita som var tandläkare. Under 60-talet revs allt förutom det gula trähuset från 1796 samt ett boningshus i två våningar från ca 1850. Där det tidigare legat stall och fruktträdgårdar finns nu ett lägenhetshus byggt på 1990-talet.
Berättelsen om Carl-Axel ovan bygger på arkivuppgifter från bland annat mantalslängder och sörmlands museums samlingar. Därtill är den kryddad av min egen fantasti.
Nyköpings bryggeri startade sin verksamhet 1905 efter att ha slagits ihop med Gribergs bryggeri och Lindebergs ångbryggeri. Antalet anställda uppgick vid starten till cirka 20 personer för att 1955 vara dubbelt så många.
1949 förvärvades bryggeriet av AB Stockholms Bryggerier. Vid sammanslagningen av Stockholms Bryggerier och AB Pripp & Lyckholm 1964 till Pripp-bryggerierna AB kom Nyköpings bryggeri att tillhöra den nya koncernen.
Driften vid bryggeriet nedlades 1969 och idag är området ett kulturcentrum – Bryggeriet – med konsthantverkare och konstnärer.
År 1957 lät disponent Carl Axel Anderson, Nyköpings siste bryggare, inreda en samlingslokal för personalen. Den kallades Ölkupan och när lokalen invigdes ringde man i den gamla bryggeriklockan från 1857. Den som i gamla tider användes när arbetet skulle börja och sluta men som också klämtade när mäskningen skulle börja.
(Källa: Sörmlands museum)
Läs mer om "Den Stora bryggeridöden" i Nyköping hos Sörmlands museum